Någonstans blir det inte oftast inte verklighet förrän det träffar en själv.. Man tänker på det innan och pratar om det liksom, men jag tror inte att man vet hur smärtan i själen känns förrän den är där på tröskeln och knackar på och du har inget annat val än att öppna dörren. Som ett slag i magen, men ändå så tomt på något sätt. När man tänker saker som ”nu kommer jag att dö, på riktigt”, ”det tar säkert bara några månader innan jag inte finns längre”, ”min syster kommer inte att kunna le mot mig någonsin igen”, ”mamma har ju alltid funnits där och nu ska hon inte finnas längre?”, ”vem ska mina barn minnas mig som när jag är borta?”.

Varje dag får 20 kvinnor reda på att de har bröstcancer. Det är den vanligaste cancerformen hos kvinnor i Sverige och majoriteten av oss är och har blivit drabbade på något sätt. Antingen själva eller någon i vår närhet som släkting eller vän. Ungefär 80% av de drabbade överlever detta i dagens Sverige, men de sista 20% som inte kommer att överleva då?

För oss på Feminint är bröstcancern en hjärtefråga i och med att vi jobbar med bröst, dag ut och dag in, det är det vi kan bäst, helst vill informera folk om och älskar i alla dessa former! Vi får också besök av kvinnor i butiken som använder protesbh för bröstprotes på antingen höger eller vänster sida, eller båda sidorna samtidigtom de genomgått en masektomi. En kvinna jag hade inne i butiken bara härom veckan var riktigt glad på livet och skojade friskt om både proteserna och bharna under provningen, sååå härligt att se tycker jag! Men det finns dem som tycker att det är jätte, jätte jobbigt också förståeligt nog. Men ofta är nog det bästa när någon kommit in och varit extremt osäker och lite dyster i sin närvaro p.g.a skam och/eller osäkerhet i att visa sina ärr, protes o.s.v, men vi fått en väldigt fin stund tillsammans och hon går rakryggad, glad och självsäker därifrån när vi är klara! DÄRFÖR jobbar jag med underkläder över lag kan jag säga! 😉

Därför känner vi att vi inte ger oss förrän de sista 20% får vara kvar och leva lika länge och smärtfritt som utan cancern, med eller utan proteser!

Vi älskar också våra kunder, så tillsammans vill vi be om er hjälp så att vi kan hjälpa organisationer och forskningen inom området genom att skänka 10% av värdet på alla webbordrar lagda från er i oktober månad på våra utvalda rosa varor i webbshopen, till bröstcancerorganisationen BRO! 😀 Så snälla hjälp oss att få hem mammor, systrar, mostrar, fastrar, mormödrar, farmödrar och vänner tillbaka hem till sina familjer och sitt liv som innan de blev drabbade! TACK! <3 Handla här: http://www.feminint.se/brostcancerfonden

Min historia…

Jag personligen har inte blivit drabbad direkt av denna form av cancer så att säga, varken själv eller någon i min familj. Men, min bästa kompis mamma har haft det. Jag bodde nästan hemma hos dem när jag var yngre för att vi umgicks så ofta jag och min bästis. Så ofta att hennes mamma har kallat mig hennes adopterade dotter, hehe! Vilken komplimang liksom, då är man någon nära. 😉

Jag vet inte mycket om hennes personliga historia från sjukdomen, så som hur länge hon hade den eller hur ont det gjorde. Jag vill helst inte veta idag om jag ska vara ärlig, nu när det är över. Det skulle göra för ont att tänka på.. Hennes mamma har överlevt från cancern, men det kan ju vara ärftligt många gånger. Här kommer min klump i magen…

Det betyder att min bästis som jag skulle ge mitt liv för vilken sekund för som helst, kan ha en ökad risk för att bli drabbad. Då tänker jag genast (som så många andra tänker man på total död när man hör ordet cancer) att hon kommer att dö och jag kommer inte kunna göra någonting åt det och behöva leva med det för resten av mitt liv. Jag KAN inte ge mitt liv för att rädda henne då, även om jag VILL. Maktlösheten. Orättvisan. Det spelar ingen roll om en människa ”anses” som bra eller dålig, vill cancern drabba dig så kommer den. Det är MIN värsta mardöm, att min bästis (eller någon annan närstående för delen också självklart) ska bli drabbad, kommer inte kunna räddas och jag kommer behöva se på medan människan i fruktansvärda smärtor långsamt dör lite till och lite till för varje dag som går, tills hon är helt borta. Och utan att kunna göra någonting. Någonsin.

Så med tårar i ögonen nu (tur att jag har katten att trösta mig med, hehe!) ber jag dig, snälla hjälp oss och alla andra att ändra på detta. Jag tror verkligen på att det här man säger att ingen kan göra allt, men alla kan göra något! 😉 Om det är att dela med dig av din historia och tankar eller lägga en order eller besöka en nära till dig på sjukhuset varje dag, gör det!! Det betyder så himla mycket för någon där och då eller i framtiden, för alltid!

PUSS & KRAM på er alla fina därute, ta hand om dig själv och varandra, man vet aldrig när livet väljer att slänga sig upp och ned utan förvarning! 😉

<3 <3 <3 <3 <3